Skiten tar inte hand om sig själv.

Hemmet går återigen ner sig vad gällande städningen och ingenting blir gjort. Ja, det är så det är och det får man acceptera tycker den ena hjärndelen. Den andra skriker!

Perfektionisten vill inte ha det skitigt men den lata orkar inte göra något åt saken. När ska dem ge sig och sluta bråka?

Uppenbarligen så får inte pantburkarna på diskbänken ben och springer ut till pantsamlingen i hallen och försvinner av sig själv. Inte heller vill katten ta på sig jobbet som diskmaskin. Att det ska vara så svårt, det är ju bara att hoppa upp där och gotta sig i alla rester som ligger kvar, men han är ju uppenbarligen för kräsen för våran mat. 

Dammet samlar ihop sig som små råttor i hörnor och sladdarna lever sitt egna liv efter den temporära lösningen men att tejpa fast dem i golvet. Dem sätter krokben för allt och alla och skrattar en rätt i ansiktet så där hånfullt som bara en sladd kan göra. 

Tvätthögen växer sig allt större, ser numer ut som ett monster som snart tar till flykt för att den inte står ut med att inte få tillbaka sin plats i garderoben. Eller för den delen, ovikt i sonens stol bredvid garderoben.

Hallgolvet samlar grus och snart kan vi anlita oss själva som grusförsäljare. Skorna har dessutom intagit all plats som går på en liten yta och snart går dem på en parad mot köket.

Jord har vi även det gott om, då sonen tycker att leksaker utifrån ska in med jord och agera rabatter för mindre leksaker inomhus.

Nää, men nu tar vi väl tag i skiten och gör något åt det? Eller?