Den hårda vägen tillbaka

Ja, nu skriver jag här igen. Men någonstans måste jag försöka hitta styrkan att fortsätta i jakten på ett liv, ett liv som är utformat efter mig och ingen annan.

I flera år har jag kämpat med sjuk- och psykvården, sedan 2009 faktiskt, och först nu har jag fått en benämning på 1 av mina flera problem. 

Bipolär.

Vad detta innebär vet nog bara vi som har den diagnosen och i mitt fall vet nog bara jag hur det känns och upplevs. I min värld så finns bara upp och ner, inget mitt emellan. Det är antingen eller, av eller på.

Jag kan förstå att det är svårt att leva med mig och att jag kan göra vardagen lite sämre med mitt humör. Det jag dock inte kan göra något åt är det faktum att det är så här jag är. 

Att kämpa i motvind i 5 års tid är inte lätt. Än svårare blir det när andra eventuella sjukdomar och problem uppstår och läkare avfärdar allt. Det ända dem ser är min medicinska lista och min "sjukdom". 

-Sluta använd google! 

-Du får bara mer problem om du tänker på det.

-Blodproverna visar inget, därför är det inget.

-Du borde inte lyssna på andra.

-Ju mer sjuk du tror att du är, desto sjukare blir du. 

-Jag har inte tid, vad är ditt problem!?

Detta är vad jag har hört av olika sorters läkare i 2,5 års tid. Ingen som tagit mina symptom på allvar. Då får vi inte glömma att jag bara varit medicinerad för min "sjukdom" i 8:a månader. 

Så hur kan mina symptom och problem enligt vissa läkare helt plötsligt uppkomma i samband med att medicinen skrevs in i min journal?

Hur kan en läkare som är utbildad till att hjälpa bara borsta bort alla problem med ett blodprov? 

Mina fysiska symptom finns, dem har inte försvunnit, minskat eller trollats bort. Dem finns och gör mig påmind dagligen över att något är fel.

Men ingen av dessa proffs inom vårdbranchen vill bry sig och hjälpa.

Nu har jag snart gett upp och vad har ni läkate gett mig? Ett liv i misär, där en infektion talas om i en telefonsvarare istället för en behandling. Ett liv som en gång innan dessa fysiska symptom gick att leva, trotts min diagnos. 

Jag var en gång i tiden en sprudlande glad tjej med hopp om framtiden, glimten i ögat och en otrolig energi. 

Men det ser inte du, kära läkare. För dig är jag bara ännu ett problem.

Bara för att jag är trevlig, kan le och prata så betyder inte det att mitt självförtroende är kört i botten och att min tillit till vården är borta.

Men nästa gång, då kanske jag äntligen träffar rätt läkare som är villig att hjälpa.

Jag undrar dock hur många gånger nästa gång ska behöva ta. 

Ni kanske lyssnar när mitt tillstånd blir så akut att jag måste in till akuten för att få vård. 

Näjuste, det finns inga sjuksköterskor där.

Så vi ses nog snart igen, kära läkare. Jag ska bara ta tillbaka självkänslan du tog sist.