Idag var bara en sådan dag

När sömnen är som vackrast, barnet ligger bredvid och andas sött, regnet som droppar ner och ger en mysig känsla av ro och sängen känns så där extra varm och skön. Ja, sängen blev alldeles mjuk, ohämmat härlig och täcken sveper in dig i sin värme. Då när allting är frid och fröjd, njutningen är fullbordad, livet är perfekt, ja då.

Då ska det mest irriterande ljudet på denna planet ljuda över hela huset och förstöra varenda lite mysfaktor som finns. Hjärtat hoppar ur kroppen, springer och gömmer sig i en vrå och försöker med sina små medel återhämta sig efter ett scenario uttaget från en mardröm. Katten kan helt plötsligt från ingenstans flyga flera meter långt och försvinner i blixtens fart.
Dammråttorna under sängen blåste all världens väg, ut genom fönstret, helt vettskrämda flydde dem platsen och skriker högt: -Vi kommer aldrig mer tillbaka!
Mysfaktorn, lugnet och den perfekta tillvaron är borta. Istället lider du nu av förvirring och hjärtklappning. Du känner att kroppen fylls av hat, ett hat som bara ett hat kan förstå.

I din förvirring försöker din hjärna göra ett försök till att förstå vad det är som händer, detta till ingen nytta alls. Hjärnan slog på sin telefonsvarare och den löd: -Vänligen återkom vid 65-års ålder. Hjärnan har försvunnit från ditt liv, en stor avsaknad infinner sig. Vad tar gör du nu?

Kroppen början instinktivt röra på sig och örat söker efter ljudet som låter. Armen börjar signalera och röra sig mot nattduksbordet där ljudet verkar komma ifrån och handen följer efter. Handen gör ett försök till att försöka avlägsna ljudet som nu har tilltagit i sitt skriande. Detta helt förgäves då ögonen ännu inte har beslutat sig för att fungera och ett fumlande är ett faktum.
Du ligger nu i världens bästa position, och med armen bakom ryggen som gör ett tappert försök till att lokalisera vart detta skriande ljud kommer ifrån. Du inser snart att du måste vända dig om.

När du väl vänt dig om måste samma procedur med arm och hand genomföras, då du nu lagt dig i en mycket bekväm position igen. Handen har nu intagit position och inväntar ögonen.
Ögonen öppnar sig sakta och kan tillslut förstå, det är fel väckarklocka som ringer, den andra är på andra sidan sängen och tillhör inte ens dig.

Du kan gott somna om igen.

Ut och gå och trampa på

Idag blev första klivet ut på mina promenader igen. Nu bestämde jag mig för att den lilla lathunden i mig ska bort och det var otroligt skönt.

Dock så har den förvirrade frun i mitt huvud en tendens till att glömma minst hälften och denna gång var det kameran då jag tänkte ta ordentliga foton av våran fina bäveraktivitet vi har alldeles i närheten.

Detta kom jag dock på för långt bort från hemmet och på tok för nära bäverstället. Så blev inga kort från det denna dag.

Dessutom så blev telefon terrorn väldigt stor när jag faktiskt gick där och pratade i telefon. Kände mig väldigt populär när samtal-väntar-tonen gick gång på gång. Fast tyckte att alla dem som försökte få tag på mig faktisk fick vänta på att ja skulle prata klart, är det upptaget är det upptaget.

Vidare in på promenaden möttes jag av både nersågade träd då bävrarna gnagat igenom såpass mycket av träden att dem riskerade att falla på oss större varelser. Mycket mysigt att se, men några nya avgnagda träd syntes tyvärr inte till. Får gå tillbaka imorgon med kameran och kila in bland buskar och snår och se om jag kan finna några nya spår. Annars tycker jag att det är väldigt tråkigt om dem kära kamraterna har försvunnit.

Ett kliv till in på resan hamnade nästan på en lite snok. Den var ute och ringlade över gångvägen och uppförde sig ytterst förvirrat. Som om den egentligen inte riktigt hörde hemma där denne nu befann sig. Tur att lilla jag kom och aktade mitt steg så att lilla snok kunde behålla svansen och ta sig ut i skogen igen. Dessutom fick jag en riktigt fin pose och ett underbart leende av lilla snok som tack för att stora jag uppmärksammade snok, som i sin tur kunde ringla vidare.

Väl hemma kom herr spindel fram igen. Stampa till på plankan och herr spindel försvann, sen kom han tillbaka. Ja, sådär höll vi på i en halvtimme ungefär tills jag beslutade att gå in och intaga lunch. Sen kom kära far och flyttade snällt på spindel till ett mer hemtrevligt ställe som blev tillkallat djungeln, eller gräs som det heter för oss större varelser.

Så kan det gå till under en dag i stora varelsers liv när man räddar små varelser från att begå misstag dom kommer ångra.

Ibland så!

Ja, ibland så blir jag så vimsig att jag blir rädd för mig själv. Att försöka ha en avancerad diskussion med mig vissa dagar är som att prata med en vägg.
Jag ser att dina läppar rör sig, jag hör med mitt öra vad du säger, man ja kan inte i mitt liv förstå vad det är du menar, vad du vill få fram eller vad du vill komma fram till.
Det är fruktansvärt jobbigt och oftast blir det väldigt många frågetecken. Men jag kan tala om för dig att det är inte ditt fel, det är bara för tidigt, för sent eller mitt på dagen, för att prata med mig om avancerade saker.

Jag behöver kaffe.

Skurhinken skrattar åt min lathet!

Kaoset breder ut sina vingar och sprider sig med en rasande fart. Inte trodde jag att skit kunde utveckla en sådan fin förmåga att reproducera så fort som atomfart i en karusell.

Det finns väl något som heter vill man bli fin får man lida pin. Jag lider men varken jag eller hemmet blir speciellt mycket finare.

Började dagen med att återgå till det oändliga städandet av badrummet. Flyttade runt på massor av burkar som verkar duplicera sig i antal för varje gång jag ska torka hyllorna. Jag tog itu med dem en gång för alla! Jag kastade allt som inte har använts på ett väldigt bra tag och tycks ha hittat sin plats längst bak i alla skrymslen och vrår. Allt för att man inte ska upptäcka dem och deras öde blir ett ultimatum.
Mitt i allt detta letande efter gömda och glömda tappar jag till min fasa en parfymflaska i golvet. Kan tala om att den luktade tydligen väldigt gott, men nu var det försent för ett andra liv för denna väldoftande kamrat. Tiden hade kommit. Med stor sorg i hjärtat inledde jag en mindre begravning tillsammans med fru sopborste.
Kan tala om att det för övrigt luktar väldigt gott i mitt badrum och i övriga hemmet också för den delen.

Lite senare efter lunch, vädrande och någon (läs: några) timmes paus, bestämde jag mig för att limma ihop lite figurer som ska till bättre plats och välmående. Kanske till och med få bli uppvisade i sin fina lyster istället för undanstoppade ovanpå ett kylskåp och endast ha damm som sina följetagare. Duschade och klara, redo för att bli limmade så finns det inget som helst lim att hitta. Letar och letar. Kommer då ihåg att min sambos kära radiostyrda bil med alla dess tillbehör faktiskt kanske har lim värt att använda. Men till min förskräckelse så bestämmer sig panten för att i detta läge rymma ut över hela hallen och dess stinkande odör av gammal öl är ett faktum.

Så nu sitter jag här, inpyrd av både öl, parfym och skurmedel. Hemmet luktar gott även det. Skurhinken skrattar åt min lathet, HA!

Skiten tar inte hand om sig själv.

Hemmet går återigen ner sig vad gällande städningen och ingenting blir gjort. Ja, det är så det är och det får man acceptera tycker den ena hjärndelen. Den andra skriker!

Perfektionisten vill inte ha det skitigt men den lata orkar inte göra något åt saken. När ska dem ge sig och sluta bråka?

Uppenbarligen så får inte pantburkarna på diskbänken ben och springer ut till pantsamlingen i hallen och försvinner av sig själv. Inte heller vill katten ta på sig jobbet som diskmaskin. Att det ska vara så svårt, det är ju bara att hoppa upp där och gotta sig i alla rester som ligger kvar, men han är ju uppenbarligen för kräsen för våran mat. 

Dammet samlar ihop sig som små råttor i hörnor och sladdarna lever sitt egna liv efter den temporära lösningen men att tejpa fast dem i golvet. Dem sätter krokben för allt och alla och skrattar en rätt i ansiktet så där hånfullt som bara en sladd kan göra. 

Tvätthögen växer sig allt större, ser numer ut som ett monster som snart tar till flykt för att den inte står ut med att inte få tillbaka sin plats i garderoben. Eller för den delen, ovikt i sonens stol bredvid garderoben.

Hallgolvet samlar grus och snart kan vi anlita oss själva som grusförsäljare. Skorna har dessutom intagit all plats som går på en liten yta och snart går dem på en parad mot köket.

Jord har vi även det gott om, då sonen tycker att leksaker utifrån ska in med jord och agera rabatter för mindre leksaker inomhus.

Nää, men nu tar vi väl tag i skiten och gör något åt det? Eller?

Torr hy, smink och hudvård?

Någonstans i min vildaste fantasi har jag dem senaste åren trott att min torra hy berodde på väderomställningar och att jag helt enkelt fick vänta ut hyn tills att värmen kom. Men så var inte fallet.
Satt och tänkte tillbaka häromdagen på hur min hy hade varit och hur den är nu och konstaterade till min förvåning att jag glömt bort den.
Jag brukade tvätta rent den, fast inte med vatten. Jag brukade ha stenkoll, men något hände. Jag brukade undsätta tid till mitt yttre då detta varit väldigt viktigt för mig men dem senaste åren hade jag helt glömt bort att ta hand om mig.
Därav det slitna håret, den fruktansvärt torra huden, eksem på armar och ben och dem fruktansvärda fötterna som alltid känns tunga och klumpiga.

Håret har ju nu fått sig en omgång och jag har lovat mig själv att ta bättre hand om det och klippa det oftare, vilket jag alltid gjorde ungefär varje halvår förut. Dessutom tänkte jag byta både schampo och balsam till bättre och till sånt som är till för mitt hår.

Huden ska även den få sig en omgång. Den torra, stramande hyn ska bort och fram ska den nya fräscha. Att helt plötsligt komma underfund med att man använt sig av helt fel hudvårdsprodukter i ett antal år har inte gjort det hela mycket bättre. Men nu är nya naturliga produkter införskaffade från samma ställe där jag alltid brukade köpa sånt på. Varför jag slutade berodde nog mest på lathet och sen väldigt mycket glömska då man som småbarnsförälder får annat att tänka på.

Eksemen får bli behandlade som vanligt. Med salva från apoteket.

Fötterna ska vi inte ens diskutera. Här är det bara dra fram både kniv och kirurginstrument, låna sambons kapmaskiner och fixa ett fotbad. Men man måste ju börja någonstans. Dock kommer nog dessa ta betydligt längre tid än resterande kropp att fixa.

Det som gör mig mest arg i detta allt är hur jag kunde glömma bort mig själv så mycket efter att sonen föddes. Hur kan man tillåta sig själv att gå ner sig så mycket? Hur kunde detta ske? Varför glömde jag bort mig själv? Jag såg minst 10 år äldre ut än vad jag var. Påsar  och mörka ringar under ögonen, rynkor som berodde på den torra huden och dessutom fanns ingen lyster eller något liv där alls. Jag antar att tröttheten tog allt och bara struntade i mig.

Men pepp, pepp! Nu blir det nya tag. Nu till frågan, någon därute som vet vart man köper bra naturprodukter till bra priser? Allt från hudvård, smink, kropp och hår är av intresse. Just nu har jag bara 1 sida att vända mig till, men dem har ett väldigt knapert utbud. Så bomba ner kommentarer till olika sidor.

Tack och hej!

Frisk nu??

Äntligen känns det som om alla dessa sjukdommar har lagt sig. Nu hoppas jag att det får vara så ett tag. Det känns inte som att min kropp skulle kunna klara av en till period av sjukdom just nu. Nu vill jag bara vila upp mig och få känna mig fräsch igen.
Så igår (lördag) tog jag saxen och klippte till. Beslöt mig för att göra något nytt av det trassel som jag hade på knoppen. Håret som gud glömde. Kaluffsen som mest bestod av tovor och trassel för att jag inte orkat bry mig under på tok för lång tid. Håret var igentligen inte något hår utan en tillbyggnad av diverse hårstrån som samlat sig i klumpar och bestämt sig för att växa ihop. Att stråna dessutom bestämt sig för att svälta från allt vad fukt heter hade dessvärre ingen positiv effekt på ett försök till rehabilitering. Att fru hårborste ville komma på besök stod inte med på hårstrånas schema utan blev helt enkelt glömd i en vrå i badrummet.
Så igår så fick jag ett ryck.
Tog en dejt med fru borste, vilket inte var populärt bland stråna. Dem kämpade på bra länge men tillslut vann fru borste matchen. Sen kom herr sax. Han gjorde allt i hans makt för att stråna inte skulle bilda nya gäng på knoppen. Han klippte till och vips så försvann både 1 och 2 dm av stråna och gängen blev upplösta.
Efter mycket letande så hittade även mr hårfärg till stråna och ny färg och slingor fick ta plats i kaluffsen. Efter en omgång med både fruar och herrar så har nu äntligen hårstråna lagt ner sin attityd och har nu börjat infinna sig i dess nya omgivning.

Nää, nu ska jag gå och väcka min karl som snarkar i badet. Tack och hej.