Ignorans är bästa sättet.

Nu är det uppe på tapeten igen. Att läsa medias olika tolkningar på vad som händer runt Svenskarnas parti är som att hitta en nål i en höstack. Den ena skyller allt på polisen, den andre på motdemostranter.

Här är min syn på det hela.

Att smutskasta polisens jobb är, enligt mig, som att sparka på en som redan ligger. Det är dessa människor som ser till att lagar och regler följs. Det är dessa människor som är de mest utsatta i vårat samhälle. Dem har valt yrket polis för att de vill hjälpa och känner att dem har något att tillföra vårt samhälle. Jag skulle aldrig kunna bli polis för jag skulle bli knäckt av all skit jag skulle få ta. Fyllon som skriker glåpord när dem ser mig och personer som anser sig ha rätt att kasta saker på mig. Jag måste ta hand om döda, psykyskt instabila och skrämmande trafikolyckor. 

Nej tack, jag är för skör för att bli polisen. Men ett stort tack till de som valt yrket och kan hjälpa oss "vanliga". Det är med stor beundran när jag möter er gång på gång och ni alltid uppvisar ett leende och kan få mig att skratta dagen lång, även om ni haft en tuff natt/morgon. 

Nu till nästa sak.

Om vi nu i Sverige är så mycket emot nazism och rasism varför ger vi dessa människor en uppmuntran till att fortsätta sin kamp? Varför inte ignorera dem? Varför visa sitt missnöje genom våld? Varför visa sitt missnöje genom att bryta lagar och regler?

När man som en grupp människor visar sitt missnöje genom att demonstrera varför inte göra detta lugnt och sansat, kanske genom att bara bua ut personerna. 

Om vi nu inte tycker dessa människor har rätt att säga sin åsikt varför vänder vi bara inte ryggen till, skakar på våra huvuden och går därifrån? Tillslut när dem inte får den uppmärksamhet dem vill ha så kommer troligen dessa människor inse att ingen bryr sig om deras budskap. 

Och om ingen bryr sig om deras budskap så kommer dessa att försvinna in i mängden människor och bli osynliga. Om du någongång känt dig utanför så förstår du principen. Att bli ignorerad, ej hälsad på, ingen som ser eller hör dig, då försvinner man för ingen bryr sig helt enkelt inte om dig. 

Så mitt förslag till både media, motdemostranter och övriga som häller vatten på deras kvarn. Ignorans är det bästa sättet att få dessa svin att försvinna.

Ju mer vatten ni häller på kvarnen och gör dessa människor till de "utsatta" så kommer dem få fler anhängare, just bara för att det är synd om dessa. Och fler anhängare betyder bara mer problem för samhället. Kostnaderna för polisen som måste vara på plats skenar iväg, sjukvårdspersonal som måste jobba övertider för att hjälpa skadade, försäkringskassor som måste betala all förstörelse och kommuner som måste lägga pengar på att laga och reparera. Dem som egentligen blir dem stora förlorarna är vi som skattebetalare då det är våra pengar som försvinner. 

Är vi värda detta svinn av pengar? 

Så ignorera dessa människor och låt dem krypa tillbaka till de grottor där dem hör hemma. 

Facebook version 2

Facebook, det heta samtalsämnet.

Det går en röd tråd på vad som kommer upp på alla statusar och vad som är på modet just nu. Det är visserligen jättekul att det finns ett mode på facebook och att de flesta följer trender, för vem vill vara utanför. Det är intressant att kunna sitta och titta på och gissa sig till vilka som fölet med i trenderna. Oftast så gissar jag rätt, i alla fall 8 av 10 gånger.

Mycket av det som snurrar är en status som säger ungefär: Om du är en riktig vän så skriv i kommentarer vart vi träffats och dela detta. 

Ok? Jag trodde riktiga vänner ringde till varandra och pratade strunt i flera timmar. Inte skrev en kommentar på facebook. Ack så fel jag måste ha haft i alla år.

Delandet av bilder ökar. Jätte gulligt att du delar en bild och genom denna bild visar din ettåring (som varken kan läsa eller använda dator) att du älskar ditt barn mest på hela jorden. Jag brukar säga det till min son, varje dag. Tror faktiskt det betyder mer för honom än en bild på facebook. Men jag kanske har fel även här.

Det finns även en drös med olika tester som snurrar. Hur många barn ska jag få, jag är färgen röd, jag är ***** i lejonkungen, etc etc. Jättekul att du helt plötsligt blivit ett tecknat vårdsvin i en barnfilm. 

Att dela nyheter från valfri sida är en väldigt stor trend. Det gör alla i din vänkrets uppdaterade på vad DU tycker om att få läsa på din fritid och vad DU är intresserad av. Ibland berör dessa nyheter, ibland inte alls. Vissa är bra, andra är dåliga. Även roliga och hemska nyheter delas.

Ibland skulle det dock få vara skönt att kunna få läsa sina egna nyheter utan att få det via en status på facebook med en text som gör en nyfiken från en artikel på valfri nyhetssida som egentligen handlade om bullshit. 

Eller att dela en jätte intressant artikel som man verkligen skulle vilja läsa men inte går för att den blev delad från en nyhetssida med betalfunktion. Men jag kanske faktiskt har bättre saker för mig än att betala en viss summa pengar för att egentligen läsa din delade artikel eftersom du dagen innan delade en som handlade om just bullshit.

Vissa nyhetsuppdatering handlar om saker som är lika självklara som stjärnor på natthimlen. Det är inte alltid dem syns men de finns alltid där. Samma sak gäller dessa nyheter. 

Usch vad hemskt! Men hallå? Vissa saker har hänt i årtionden och sker fortfarande, blev du inte medveten om det förens du fick dela det på facebook? Oj, du måste nog uppdatera ett gäng till sådana nyheter efter varandra då du verkar leta efter just denna kategori i nyhetsflödet.

Men vem vill inte ha nyheterna upptryckt i ansiktet, det är ju precis samma sak som att ta en valfri papperstidning och trycka upp den på valfri person i kommunaltrafiken, eller?

Källkritiken har på något underligt sätt lyckats smita förbi facebooktrenden och tagit sig upp på vinden och lagt sig i en dammig gammal låda. På facebook flödar nyheter, uppdateringar och delningar av saker som inte har någon som helst källkritik. Om du nu skulle vara så vågad att tala om i en kommentar att denna delade status är falsk, då blir du påhoppad av både den ena och den andra som ifrågasätter ditt sätt att faktiskt vara källkritiskt.

Det vi fick lära oss i skolan var faktiskt att källan till var man fått informationen ifrån skulle stå på uppsatsen du lämnade in, just för att man skulle kunna kolla upp källan. I dagens läge när internet är så stort, så får folket tro på vad dem vill, men att vara källkritisk det får man inte. 

För jag menar, allt som står på internet är väl sant?

Men jag älskar verkligen sociala medier. Där får man veta vilka som är ens riktiga vänner genom en kommentar och vem som älskar sitt barn (bara det ena) mest av allt. Där dina vänner dela nyheter åt dig så du slipper leta upp dessa själv. 

När regnet strilar ner.

Ibland längtar man bara till den där dagen då man kan få sitta inomhus hela dagen utan någon som helst ångest över att behöva gå ut för att det är fint väder. Idag är en sådan dag.
Regnet faller till marken från de mörka molnen och här inne sitter vi med tända ljus och njuter. Utomhus hörs ett mysigt smattrande när regndropparna når bladen på buskar och träd.
Men vad gör man när man har rastlösa barn som springer runt i cirklar och hittar på hyss?

Min son uppfann en ny sport den här regniga dagen, ballongboll.
Med 2 avlånga ballonger så ska man slå på en rund ballong. Vardagsrumsbordet blev någon form av nät och den runda ballongen får inte hamna på golvet.
Jag kan säga att det är en väldigt rolig sport han hittade på.

Sen kan man även vara väldigt nyttig och hälla ut allt duplolego över hela golvet och gå därifrån som om inget hade hänt.
Till mellanmål/lunch serverades det fruktsallad med citrongrädde, väldigt mumsigt.

Nu ska vi tydligen bygga kuddslott.

Du kära lilla dam.

Du kära lilla dam som stod bakom mig i Mc Donaldskön den där tisdagen när jag bestämde mig för att vara snäll för min son. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att ditt huvud var i samma höjd som min handväska och att jag råkade slå till dig med just den väskan när jag vände mig om.

Fast och andra sidan. Om man någon gång har läst psykologi så vet man vad personligt utrymme betyder. Det är ett utrymme kring en person på ca 1 meter där man faktiskt bara vill ha sina närmaste, exempelvis sina barn och man. Så när du kära dam med huvudet i handsväskhöjd stod sådär precis bakom mig så inkräktade du faktiskt på mitt personliga utrymme. 

Jag har egentligen ingen aning om vad du gjorde där och jag kände mig egentligen inte så kränkt eftersom jag inte ens visste att du stod där. Men nästa gång du går och ställer dig i en kö kanske du borde tänka på att hålla ett visst avstånd till den framför då vi som har handväskor i din huvudhöjd inte slår till dig igen.

Tack!

Efter mitt inlägg igår så fick jag en otrolig respons. Jag trodde inte att mitt inlägg skulle betyda att jag skulle sitta framför datorn en hel kväll och läsa mail efter mail, meddelanden på facebook, sms och telefonsamtal (ledsen för att jag inte svarat).

En känsla av att en stor blyklump ramlade av mina axlar och att mitt kämpande kändes lite lättare. 

Att ni delar era historier betyder så mycket för mig och gjorde mig verkligen berörd, glad och samtidigt väldigt ledsen. 

Tårarna rann ner för mina kinder när jag insåg hur många vi är som får kämpa för att få rätt och för att kunna få den sjukvård vi är berättigad till. 

Jag skulle vilja svara på varenda mail som kommer men det blir bara fler och fler. Det blev en väldigt stor känslostorm med både tårar och frustration. Vi är för många som har sett baksidan av sjukvården, för många som inte får hjälp och i denna skrivandes stund kan jag inte mer än undra vad det är som gått fel i sjukvården. 

Jag är så otroligt lättad över att jag slipper vara ensam i mitt kämpande och så otroligt tacksam över att ni vill dela med er. Jag kommer fortsätta läsa era mail även om jag inte svarar på dem, det skulle helt enkelt bli för många att svara på. 

Jag hoppas innerligt att vi alla tillslut får hjälp med alla våra åkommor, stora som små, för det har vi rätt till. Fortsätt kämpa, jag vet att jag kommer göra det. Ni gav mig styrkan att orka fortsätta och om jag får orken till att uppdatera om min egen situation så kommer jag att göra det.

Puss och kram på er alla! 

Den hårda vägen tillbaka

Ja, nu skriver jag här igen. Men någonstans måste jag försöka hitta styrkan att fortsätta i jakten på ett liv, ett liv som är utformat efter mig och ingen annan.

I flera år har jag kämpat med sjuk- och psykvården, sedan 2009 faktiskt, och först nu har jag fått en benämning på 1 av mina flera problem. 

Bipolär.

Vad detta innebär vet nog bara vi som har den diagnosen och i mitt fall vet nog bara jag hur det känns och upplevs. I min värld så finns bara upp och ner, inget mitt emellan. Det är antingen eller, av eller på.

Jag kan förstå att det är svårt att leva med mig och att jag kan göra vardagen lite sämre med mitt humör. Det jag dock inte kan göra något åt är det faktum att det är så här jag är. 

Att kämpa i motvind i 5 års tid är inte lätt. Än svårare blir det när andra eventuella sjukdomar och problem uppstår och läkare avfärdar allt. Det ända dem ser är min medicinska lista och min "sjukdom". 

-Sluta använd google! 

-Du får bara mer problem om du tänker på det.

-Blodproverna visar inget, därför är det inget.

-Du borde inte lyssna på andra.

-Ju mer sjuk du tror att du är, desto sjukare blir du. 

-Jag har inte tid, vad är ditt problem!?

Detta är vad jag har hört av olika sorters läkare i 2,5 års tid. Ingen som tagit mina symptom på allvar. Då får vi inte glömma att jag bara varit medicinerad för min "sjukdom" i 8:a månader. 

Så hur kan mina symptom och problem enligt vissa läkare helt plötsligt uppkomma i samband med att medicinen skrevs in i min journal?

Hur kan en läkare som är utbildad till att hjälpa bara borsta bort alla problem med ett blodprov? 

Mina fysiska symptom finns, dem har inte försvunnit, minskat eller trollats bort. Dem finns och gör mig påmind dagligen över att något är fel.

Men ingen av dessa proffs inom vårdbranchen vill bry sig och hjälpa.

Nu har jag snart gett upp och vad har ni läkate gett mig? Ett liv i misär, där en infektion talas om i en telefonsvarare istället för en behandling. Ett liv som en gång innan dessa fysiska symptom gick att leva, trotts min diagnos. 

Jag var en gång i tiden en sprudlande glad tjej med hopp om framtiden, glimten i ögat och en otrolig energi. 

Men det ser inte du, kära läkare. För dig är jag bara ännu ett problem.

Bara för att jag är trevlig, kan le och prata så betyder inte det att mitt självförtroende är kört i botten och att min tillit till vården är borta.

Men nästa gång, då kanske jag äntligen träffar rätt läkare som är villig att hjälpa.

Jag undrar dock hur många gånger nästa gång ska behöva ta. 

Ni kanske lyssnar när mitt tillstånd blir så akut att jag måste in till akuten för att få vård. 

Näjuste, det finns inga sjuksköterskor där.

Så vi ses nog snart igen, kära läkare. Jag ska bara ta tillbaka självkänslan du tog sist.