En fot på varje sida.

Just nu känns det som att jag har en fot på vardera sida om ett gapande stup.

Va hos läkaren i fredags och fick ett besked som jag hade förväntat mig men som jag igentligen inte ville veta av.

Beskedet kom inte som en chock utan snarare som en lättnad, som om en sten lättade från mina axlar. En tyngd som jag burit i så många år, ramlade helt plötsligt av.

Men istället för att känna glädje och lycka blev jag nu väldigt osäker.

Jag har ju varit den här personen så länge, men vem är jag nu och vem kommer jag bli?

Så med en fot på varje sida om ett gapande stup så ska ja nu slänga mig handlöst ut och hoppas på att någon tar emot mig. Så som luften tar emot fallskärmen hos en fallskärmshoppare.

Men jag har ingen fallskärm.

Jag är heller ingen hoppare. 

Men det är nog dags att våga hoppa nu.

Men jag är ingen hoppare. Jag vågar inte lite på andra runt omkring mig, vågar inte lita på att dem tar emot mig. Ensam har alltid varit stark. 

Jag är inte stark längre, jag är bara ensam.

Jag måste göra min egna resa ensam. Ingen annan kan göra den åt mig.

Så jag tog klivet ut. Nu kan jag bara hoppas. Hoppas på att allt blir bättre.