Facebook

Ni kanske har märkt min frånvaro på Facebook, i alla fall alla ni som känner mig.
Det var med står sorg, ångest och några glas vin som jag och min man bestämde oss för att radera apparna på våra mobiler och sen sluta använda facebook ett tag framöver.
Ett tag blev 1 månad och den månaden blev flera.

Under dessa månader har jag hunnit reflektera över en mängd olika saker angående detta otroligt smarta sociala nätverk där alla träffas och umgås.
Umgås? Träffas?
Vänta nu.
Det gör man inte alls, man sitter och stirrar på en datorskärm, surfplatta eller mobilen och anser att man är social?
Nä, vart fick detta skruv någonstans?

Ingen pratar längre med varandra eller ens hörs på telefon. Man sitter och stirrar på en skärm, skriver ett par ord i en så kallad status uppdatering och väntar på att få se hur många "gilla" man får. Status, nä. Det finns inte mycket status i det.

De flesta status uppdatering handlar om en väldigt uppbyggd fasad. En fasad som man som användare väljer ut bland allting man gör och då är det givetvis det bästa man gjort under den veckan man lägger ut.
Man väljer inte att ta kort på sina skrikande barn på golvet i affären, inte heller väljer man att ta kort på ett hem i kaos, där tvätthögen inte blivit tvättad på 2 månader och disken börjar få ben och springa iväg.
Nä, kameran kunde inte fotografera hur livet egentligen ser ut. Utan här på facebook, där lägger man bara ut det bästa ur ens liv. För vem vill inte ha ett perfekt liv, utåt sett? Facebook, fasadens egna sida, där alla lever perfekta liv.

Det andra som Facebook handlar om är någon form av tävling där den som kan vidarebefordra mest bilder med tänkvärda budskap vinner. Jag har aldrig förstått mig på denna tävling. Kommer nog aldrig göra det.
Det du tycker är tänkvärt kanske någon annan skrattar till, en tredje gråter och den fjärde blir förbannad för att samma bild visats 318000 i dennes flöde den senaste veckan. Facebook, bildernas paradis.

Sen finns det de som har öppna diskussioner om väldigt privata saker. Jo kul att du Johan delade med dig av ditt skillsmässopapper och skrev ÄNTLIGEN!!!! med 92000 utropstecken. Din före detta fru som även ser detta precis som alla andra sitter just nu och gråter och funderar på och ta livet av sig. Hon hann inte berätta för sina vänner innan din status uppdatering kom. Men vad gör det, nu vet alla om det.
Dem som har bråk offentligt är även dem väldigt patetiska. Att öppet och offentligt ha en chatt bråk på internet är skrattretande. En fråga: Varför?
Ska vi tycka synd om er eller bara skratta åt era försök att visa vem det egentligen är som har rätt? Facebook, där private bråk blir offentliga.

Klungan med människor som säger A men inte B, den växer även den. Vad är det som är så viktigt med att uppdatera: Du har sått din sista potatis din jävel!!! med 92000 utropstecken. Om någon nu skulle ge en kommentar så som: Men hjärtat, vad har hänt? med 92000 frågetecken, så får denna till svar: Ringer dig sen!
Men hallå? Varför inte ringa på en gång, vi andra kunde ha lika gärna ha hoppat över din uppdatering för det var ju uppenbart att detta var privat. Facebook, där alla får veta A men inte B.

Sen säger alla att dem är så väldigt sociala, när dem sitter framför en skärm och egentligen missar favorit programmet på tv:n för att facebook var viktigare.
Men jag är inte bättre jag, även jag var där. Jag spelade World of Warcraft och alla tyckte jag var osocial. Det var innan facebook kom.
Sen när facebook kom, då kunde alla stirra på en skärm och vara sociala. Men inte om du spelade ett spel med några miljoner användare världen över. Du var bara social om du satt och läste text på facebook.
Ursäkta, men jag spelar hellre ett spel, har roligt och pratar med folk världen över än att sitta och försöka imponera på ytligt bekanta på en så kallad social sida.

Sen jag och min man valde att ta bort facebook ur våra liv, så behöver vi inte heller längre skriva på facebook hur mycket vi älskar varandra längre. Vi tittar varandra i ögonen och säger det med riktiga ord. Ord som betyder så mycket mer än en taggning och ett hjärta på facebook.

Sen jag och min man slutade med facebook så fick vi ett liv. Det livet är underbart. Man hinner väldigt mycket mer om dagarna, som man inte gjorde när man satt och tittade på alla andras "perfekta" liv.
Ångesten har lagt sig, bråken har slutat och vi mår mycket bättre.

Facebook, sidan som sliter isär familjer, gör barn olyckliga och vuxna fyllda med ångest.