Facebook

Ni kanske har märkt min frånvaro på Facebook, i alla fall alla ni som känner mig.
Det var med står sorg, ångest och några glas vin som jag och min man bestämde oss för att radera apparna på våra mobiler och sen sluta använda facebook ett tag framöver.
Ett tag blev 1 månad och den månaden blev flera.

Under dessa månader har jag hunnit reflektera över en mängd olika saker angående detta otroligt smarta sociala nätverk där alla träffas och umgås.
Umgås? Träffas?
Vänta nu.
Det gör man inte alls, man sitter och stirrar på en datorskärm, surfplatta eller mobilen och anser att man är social?
Nä, vart fick detta skruv någonstans?

Ingen pratar längre med varandra eller ens hörs på telefon. Man sitter och stirrar på en skärm, skriver ett par ord i en så kallad status uppdatering och väntar på att få se hur många "gilla" man får. Status, nä. Det finns inte mycket status i det.

De flesta status uppdatering handlar om en väldigt uppbyggd fasad. En fasad som man som användare väljer ut bland allting man gör och då är det givetvis det bästa man gjort under den veckan man lägger ut.
Man väljer inte att ta kort på sina skrikande barn på golvet i affären, inte heller väljer man att ta kort på ett hem i kaos, där tvätthögen inte blivit tvättad på 2 månader och disken börjar få ben och springa iväg.
Nä, kameran kunde inte fotografera hur livet egentligen ser ut. Utan här på facebook, där lägger man bara ut det bästa ur ens liv. För vem vill inte ha ett perfekt liv, utåt sett? Facebook, fasadens egna sida, där alla lever perfekta liv.

Det andra som Facebook handlar om är någon form av tävling där den som kan vidarebefordra mest bilder med tänkvärda budskap vinner. Jag har aldrig förstått mig på denna tävling. Kommer nog aldrig göra det.
Det du tycker är tänkvärt kanske någon annan skrattar till, en tredje gråter och den fjärde blir förbannad för att samma bild visats 318000 i dennes flöde den senaste veckan. Facebook, bildernas paradis.

Sen finns det de som har öppna diskussioner om väldigt privata saker. Jo kul att du Johan delade med dig av ditt skillsmässopapper och skrev ÄNTLIGEN!!!! med 92000 utropstecken. Din före detta fru som även ser detta precis som alla andra sitter just nu och gråter och funderar på och ta livet av sig. Hon hann inte berätta för sina vänner innan din status uppdatering kom. Men vad gör det, nu vet alla om det.
Dem som har bråk offentligt är även dem väldigt patetiska. Att öppet och offentligt ha en chatt bråk på internet är skrattretande. En fråga: Varför?
Ska vi tycka synd om er eller bara skratta åt era försök att visa vem det egentligen är som har rätt? Facebook, där private bråk blir offentliga.

Klungan med människor som säger A men inte B, den växer även den. Vad är det som är så viktigt med att uppdatera: Du har sått din sista potatis din jävel!!! med 92000 utropstecken. Om någon nu skulle ge en kommentar så som: Men hjärtat, vad har hänt? med 92000 frågetecken, så får denna till svar: Ringer dig sen!
Men hallå? Varför inte ringa på en gång, vi andra kunde ha lika gärna ha hoppat över din uppdatering för det var ju uppenbart att detta var privat. Facebook, där alla får veta A men inte B.

Sen säger alla att dem är så väldigt sociala, när dem sitter framför en skärm och egentligen missar favorit programmet på tv:n för att facebook var viktigare.
Men jag är inte bättre jag, även jag var där. Jag spelade World of Warcraft och alla tyckte jag var osocial. Det var innan facebook kom.
Sen när facebook kom, då kunde alla stirra på en skärm och vara sociala. Men inte om du spelade ett spel med några miljoner användare världen över. Du var bara social om du satt och läste text på facebook.
Ursäkta, men jag spelar hellre ett spel, har roligt och pratar med folk världen över än att sitta och försöka imponera på ytligt bekanta på en så kallad social sida.

Sen jag och min man valde att ta bort facebook ur våra liv, så behöver vi inte heller längre skriva på facebook hur mycket vi älskar varandra längre. Vi tittar varandra i ögonen och säger det med riktiga ord. Ord som betyder så mycket mer än en taggning och ett hjärta på facebook.

Sen jag och min man slutade med facebook så fick vi ett liv. Det livet är underbart. Man hinner väldigt mycket mer om dagarna, som man inte gjorde när man satt och tittade på alla andras "perfekta" liv.
Ångesten har lagt sig, bråken har slutat och vi mår mycket bättre.

Facebook, sidan som sliter isär familjer, gör barn olyckliga och vuxna fyllda med ångest.

Helhet

ONär väggarna blir vita (igen) och när allt börjar falla på plats. Köpmansdisken försvann ut i hallen. Skoskåpen sattes upp i hörnan bakom dörren och klädhängarna fick ny platser.

Hallen känns nästan fulländad. Det ända som saknas är en bra entrematta.

Vardagsrummet har spacklats och målats. Nu återstår jakten på ny tvbänk och hyllor. 

Dessutom så har de trista fönsterbänkarna i marmor fått sig ett rejält upplyft med hjälp av min fina vän dekorplasten.

I helgen nalkas ikea och möbelköp. 

Trevlig helg alla fina. Puss o kram

Spacklar, målar och flyttar möbler.

Ja, den årliga höst- och renoveringskänslan kom. Dags att ta tag i allt som har fått stämpeln: tar det sen. Sen blev väldigt nära sonens födelsedag och jul. Men det här fixar jag!

Så nu är sonens rum målat och fint. Vardagsrummet har fått sig en omgång spackel och snart blir det ny färg även där. 

Tänkte även ta tag i vårt eviga kaos i hallen. Möblera om den och få ordning en gång för alla!

Det innebär nog dock att jag måste gömma hälften av mannens saker då han sliter fram allt och inte hänger tillbaka något där det ska vara. 

Så får det bli.

Puss o kram alla goa och glada ;)

En fot på varje sida.

Just nu känns det som att jag har en fot på vardera sida om ett gapande stup.

Va hos läkaren i fredags och fick ett besked som jag hade förväntat mig men som jag igentligen inte ville veta av.

Beskedet kom inte som en chock utan snarare som en lättnad, som om en sten lättade från mina axlar. En tyngd som jag burit i så många år, ramlade helt plötsligt av.

Men istället för att känna glädje och lycka blev jag nu väldigt osäker.

Jag har ju varit den här personen så länge, men vem är jag nu och vem kommer jag bli?

Så med en fot på varje sida om ett gapande stup så ska ja nu slänga mig handlöst ut och hoppas på att någon tar emot mig. Så som luften tar emot fallskärmen hos en fallskärmshoppare.

Men jag har ingen fallskärm.

Jag är heller ingen hoppare. 

Men det är nog dags att våga hoppa nu.

Men jag är ingen hoppare. Jag vågar inte lite på andra runt omkring mig, vågar inte lita på att dem tar emot mig. Ensam har alltid varit stark. 

Jag är inte stark längre, jag är bara ensam.

Jag måste göra min egna resa ensam. Ingen annan kan göra den åt mig.

Så jag tog klivet ut. Nu kan jag bara hoppas. Hoppas på att allt blir bättre.

Hösten.

Hösten. Fylld av en explotion av färger som sätter ett leende på vardagen. En målad färgsättning av glada färger i sprakande nyanser.

Hösten. Som om den måste förgylla vår vardag med glädje innan löven sakta dalar till botten av varje träd. 

Innan mörkret sakta tränger sig på. 

Innan regnet och vinden tar dem sista glädjelöven och för dem bort från trädets nakna grenar.

Innan kylan tilltar med sitt grepp om folket som hoppas på ännu en vacker dag.

Sen börjar folket förbereda sig för vinter.

Städning i var persons hem. Ungefär som att dem måste förbereda en vinter med ett rent hem. Vrår blir rena, möbler dammas av, fönster putsas och uteplatser görs redo för det som kallas vinter. Gläds folket åt vintern så mycket att det måste firas med rena hus?

Mörkret kommer. Dem sista löven har lämnat sina boningar på trädens grenar. 

Regnet smattrar mot fönstren och vinden viner genom kala landskap. Nu väntar folket.

Väntan kan bli lång. Mörkret varar längre och längre. Folket börjar pynta sina stugor med fina detaljer och ljus. 

Ljus, för att undgå mörkret. Göra dagen lite längre genom att förbruka det dem kallar el. 

Nu kommer snön. Folk börjar få hopp igen. 

Dagarna blir lite bättre. Kälke åks i backar, borgar byggs av vitt material och bollar kastas med glädje.

Hösten. Den är väl bara en förberedelse av vintern.

Varför inte njuta av det vackra landskap den faktiskt ger?